Canaroli - Fast tvärtom

Kände att det var på tiden att skriva något, vad som helst. Det har hänt mycket sedan sist, men det struntar jag i.

Jag saknar min syster. När Mia Rehn var borta sa Anna att hon saknade henne helt sjukt mycket, men jag förstod det inte då. Jag tänkte typ "äh, hon kommer ju tillbaka om ett tag.. vad finns där att sakna?", men nu har jag förstått. Två gånger har jag nu drabbats av akut Stini-saknad. Första gången behövde jag prata med henne om en relation, andra gången handlade det om mammas och pappas relation. Det har liksom alltid var Stini och jag mot världen i grund och botten. Helt plötsligt blev hon okontaktbar. Nej, egentligen inte.. men det går inte att ha samma typ av samtal med någon som befinner sig på andra sidan jorden.
 Hur som helst så grät jag båda gångerna.. de enda två gångerna jag gråtit sedan hon åkte.

Beach 2010.
Jag har aldrig varit särskilt mån om mitt utseende. Eller.. jo, det har jag väl. Hur som helst inte utåt sett. Men nu snackar vi beach ‘10, och den är inte att leka med. Fr.o.m. påsklovets slut ska jag träna som ett as. Jag älskar att träna. Jag älskar känslan under träning. Jag älskar känslan efter träning. Känslan innan träning är mest ångest, men den får man leva med. Just nu spenderar jag en helg i Dalis för att få lite plugg gjort. Jag spenderar samtidigt kvalitetstid med familjen, som kanske är bra. Vi går dock varandra på nerverna. Om inte hemma, så minst sagt här uppe. Jag är medveten om att jag kan vara galet otrevlig mot dem, men det går inte att göras något åt.

Kollar på Millennium-triologin.. sjukt bra, ja!

På fredagar brukar det infinna sig någon typ av lättnad när eftermiddagen börjar lida mot sitt slut. Den här fredagen bjuder mig på en extra portion av den varan. Jag lämnar det bakomflutna före mig och ser fram mot morgondagen. Att fira en mycket gammal och kär väns födelsedag tillsammans med en handfull ytterligare mycket gamla och kära vänner kan nog vara det bästa receptet på en lyckad lördagkväll.

Jag börjar äntligen få koll på saker och ting, och då syftar jag mest på skolan. Har pluggat näst intill varenda dag sedan terminen började, och jag gillar det. För första gången på många år känner jag att det är roligt och inspirerande att lära mig nya saker. Att även kunna briljera i klassrummet när man repeterar saker som man lärde sig för ett par år sedan känns väldigt ok.

Mina funderingar om framtiden har börjat komma någonvart. För någon månad sedan var allt ett enda stort virrvarr och jag kunde inte alls komma underfund med hur jag ville att framtiden skulle se ut. Nu börjar åtminstone några vaga planer ta form. Jag spånar vidare, men behåller fokus på nutiden.

Jag försöker samtidigt komma ihåg att vara tacksam över livet. Att tänka om när jag är ledsen eller förbannad, och uppskatta de små ljusglimtarna i livet. (Jag är en klyscha, men det är vad jag vill vara.)

Man tar för givet att man har koll på tiden. Som att se ett timglas med sand som rinner ner vartefter tiden i livet blir allt kortare. Man har inte en exakt uppfattning, men man ser att det finns gott om sand kvar som ska sina innan det tar slut.

Alla vet vi att vi förr eller senare dör, någon gång långt in i framtiden när vi har levt ett helt liv fyllt till bredden av händelser och erfarenheter. Då, när vi blivit gamla och börjat förlika oss med tanken på att vi inte har alltför lång tid kvar att leva ser vi tillbaka på vårat liv och känner oss ganska nöjda. Vi ser att sanden snart kommer vara slut och förr eller senare försvinner vi. Det var åtminstone min vision om hur mitt liv skulle avrundas.

Den visionen förstördes, vändes uppochner och skakades om på fyra sekunder. Under de fyra sekunderna hann jag inte förlika mig med tanken på att jag snart skulle dö, jag hann inte se tillbaka på mitt liv, jag hann inte känna mig nöjd, jag hann inte säga till mina nära och kära att jag älskar dem, jag hann inte ens börja pensionsspara. Jag tänkte ingenting. Jag var inte redo att dö. Vem fan är redo att dö som 20-åring?

Vi överlevde utan en enda liten skråma, och för det kommer jag vara evigt tacksam. Men tankarna har spunnit runtruntrunt sedan dess. "Tänk om.." Scenario på scenario spelas upp i mitt huvud, det ena värre än det andra. Jag tror att det är någon slags bearbetning av vad som hänt. Jag är kluven. Tom. Man bör endast känna tacksamhet över hur tur vi hade. Alla dessa detaljer som kanske räddade oss. Slumpen är onådig. Jag försöker vara tacksam, jag jobbar verkligen på det. Men jag tror att jag måste bearbeta och reflektera över själva händelsen i första hand, innan jag kan blicka framåt och leva i nuet. Så många klyschor har fått en helt annan mening. Carpe diem.

Det finns så mycket tankar som jag skulle behöva få ut, men jag tycks bara inte kunna formulera dem i vettiga meningar. Så jag ger upp här.

Om de döda på något vis finns med oss genom livet, så var detta Börje Berthlin’s sätt att påminna mig om att "Senare blir ofta för sent."

Jag har haft tankar på att skriva ett inlägg ungefär fyra gånger sedan sist, men det har inte blivit av. Har kommit in en sådan där det-är-ändå-ingen-som-bryr-sig-period.

Plötsligt blev det jul, därefter nyår. Nu har 10-talet gått av stapeln, och jag är mer taggad än någonsin!

Jag har jättetråkigt. Eller, jag sitter bara att väntar på att klockan ska bli dags-att-plocka-ihop-det-sista-och-åka, dvs typ 19.00. Jag har varit på oerhört dåligt humör hela dagen, och det började redan inatt. Emma var här och åt en god middag med mig, sedan såg vi en dålig film och sappade runt på tv till kl tolv ungefär. Kvällen var bra och jag fick världens finaste armband i julklapp som Emma hade gjort själv. Det kommer att användas många dagar, kvällar och nätter. Men när hon gick blev jag på skit-humör, och det har hållit i sig sedan dess. Jag vaknade kl halv tio, men låg kvar i sängen till kl två. Kände att jag inte hade något särskilt att gå upp för. Dålig start. Därefter har jag packat och gjort ingenting mer. Jag brukar tycka om pack-och-fix-dagar, men inte idag. Allt känns bara jobbigt och tråkigt. Jag tog ett bad mitt i plockandet någonstans. Blev inte på bättre humör för det. Det skulle kunna vara PMS, men det är inte den tiden i månaden.. så det är nog bara rent och skärt dåligt humör. Julefrid, schmuleschmid. Humöret kan visserligen bero på att jag inte ätit någon riktig mat idag. Det finns för ovanlighetens skull absolut ingenting ätbart hemma. Självklart skulle jag kunna åka iväg en sväng och inhandla något att stoppa i magen, men det känns inte tillräckligt lockande. Ska nog ta ett par skivor smörgåsgurka. Det är tur att Mammas Nya Kille finns, det enda som varit värt hittills den här dagen.

God jul, folkes!

Hösten är nu officiellt över.

Jag har aldrig brytt mig om min fysiska hälsa särskilt mycket. Självklart har jag allt som oftast tänkt på hur mycket jag tränar och hur mycket skräpmat jag stoppar i mig, men inte med tanke på hälsan. Endast mitt yttre. På senaste tiden har jag börjat tänka "borde jag verkligen röka den här cigaretten..? Min astma lär ju bara bli sämre.." eller "jag tar trapporna istället för hissen, min kropp måste aktiveras" och så vidare. Detta är för mig helt nytt, men åh så bra. Vuxen-poäng? Kanske. För ett par år sedan struntade jag fullständigt i min kropp. Eller, jag ignorerade snarare min hälsa med nöje. Låter förmodligen helt sjukt, men på något vis njöt jag av att vara fysiskt förstörd. Det kanske berodde på att det var det enda som verkligen kändes, det enda som fick mig att reagera.

Igår var jag och Emma på Hovet för att se Winnerbäck, än en gång. Emma fick den här kvällen som en överraskning i födelsedagspresent. Det är alltid lika härligt att se Lasse live, men samtidigt inte alls samma sak som när man var 16 år och hade köat i timmar för att kunna stå så långt fram som möjligt. Vi kom fram till att det var elfte konserten vi såg med Lasse. Den här gången hade vi bytt ut ståplatser mot sittplatser, converse mot stövlar och hejdlöst jublande mot varma applåder. Vi hade blivit två damer, men vi kände att det var ok. Det var inte lika mycket extas över det hela, men vi var nöjda där vi satt och klappade våra händer mellan låtarna. Det bjöds på många otippade nummer, förvånansvärt många gamla godingar som Söndag 13.3.99 och Om tiden vill ifatt m.fl. Detta till både min och Emmas förtjusning.

Just nu känner jag mig väldigt förvirrad inför julen och årsskiftet. Fast inte så att det känns jobbigt eller så. Vet bara att jag åker upp till Dalarna på kvällen den 23:e. Den som lever får se. : ]

"Digistor" skulle lika gärna kunna vara namnet på en pokémon.

Jag är sjuk igen, riktigt sjuk. Orkar inte ens klaga. Mitt immunförsvar är verkligen jättedåligt? Emma gjorde mig dock på bättre humör ikväll. Det gillas. Nu ska jag dricka varm chocklad (riktig choklad och inte någon mesig oboy), för det var ruskigt länge sedan. Idag har jag gjort mig förtjänt av det!

Klockan är jätte-för-mycket, men man får passa på när man har ledig tid över till att göra ovettiga saker.

Imorgon har jag många borde-göra-saker på agendan. Träna, hämta kamera i Uppsala, sola, fixa lite jobb, träna igen, hämta pappa på Arlanda, städa och därefter somna tidigt.

Snart får jag bli barn igen, så fort studierna sätter igång. Det ser jag fram emot.

Ibland avskyr jag Swedbank. När man väl tar sig tid och energi till att betala all skit som måste betalas, så strular internetbanken. Vad är dealen med det!? Swedbank verkar inte förstå att man bara vill få betalningarna överstökade när man sätter sig ner för att göra det. Måste istället göra om det senare ikväll, dubbel ångest över alla utgifter. Det är skrämmande hur pengarna bara flyger iväg; tandläkare, mobilräkning, bilprovning, trängselskatt m.m. m.m. m.m.

Nåväl. Idag är första dagen på nya jobbet. Eller kanske snarare introduktion och dylikt. Ska lära mig kassasystemet, kolla så att utrustningen fungerar som den ska och ev fota lite barn. Imorgon börjar det på riktigt, och det ska bli intressant att se vad det är för efterfrågan. Vi har verkligen noll uppfattning om det än så länge. Idag känns det helt ok, ska t.o.m. bli lite roligt. Men ändå, jobb är alltid jobb.

Igår införskaffades en ny mobiltelefon, en Samsung S5230. Det var ett stort steg att konvertera från Sony Ericsson, men jag tror att den här telefonen har gjort det värt. Touch-screen känns väldigt trendigt just nu, och vem vill inte vara trendig?(!) Igår kväll skulle jag lägga in lite bilder på telefonen för att använda som bakgrundsbild och så, men insåg att jag bara har jättegamla bilder. Det är tråkigt. Vill inte använda gamla bilder. Vill ha nya och bra bilder! Jag måste ta upp mitt hobbyfotograferande.

Nu måste Trolla och jag ut på långpromenad, sedan bär det av till Kista för att möta upp Syster Yster och därefter jobba.

Jag har tröttnat på att vara förkyld, vilket har resulterat i att jag ignorerar halsont och rinnande näsa. Istället jobbar och tränar jag på som vanligt. Blir visserligen inte friskare, men jag har verkligen ingen lust att stanna inne och "kurera" mig. Sover även ruskigt dåligt när jag inte får utlopp för min energi.

Igår var det tävling i Falun. Visserligen inomhus-tävling och därmed inte alls lika mycket prestige som i en vanlig tävling, men ändå. Jag är ruskigt nöjd med min prestation:

Idag är det söndag, med allt vad det innebär. Ska visserligen inte jobba imorgon, vilket känns väldigt skönt. Har många saker att fixa. Måste bl.a. köpa en ny mobiltelefon. Det funkar inte med den jag har nu, stänger av sig när den helst känner för det och är allmänt jättedålig. Kan dock inte bestämma huruvida jag ska köpa en dyr och bra mobil eller en halvbra och billig. Man kan ju tycka att jag borde ha växt upp nu, och inte borde tappa bort/ha sönder fler mobiler. Skenet kan bedra.

Matchen är över. Det blev nog oavgjort.