Antalet ångestfaktorer har minskat rejält, och jag lovar mig själv att aldrig hamna där igen (igen).

Well well, blicken framåt! Jag ska packa det sista och sedan ta mig ett välförtjänt bad. Det är helt galet hur mycket jag svettas nu för tiden? Minns inte att det har varit såhär illa någon gång förut. Jag googlade; "Människor känner av biverkningar mycket olika. En del personer kan till exempel svettas mer." Jahaaa..! Har inte ens tänkt tanken förrän nyss.

Efter kryssningen bär det genast vidare till Zinken och Lasse m.fl. Det börjar visserligen bli lite slentrian, men det ska faktiskt bli riktigt roligt. Känns bara lite fel att se Lasse utan Emma. Har nog aldrig gjort det förut..? Nåväl, jag skickade ett sms till henne i hopp om att hon är på såhär i sista sekund.

Nej, Carolina! Nu har jag skjutit upp det här för länge. Hm.. kanske tar det där badet först och packar senare istället. : ]

"Hallå igen! Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort!?"

Emma, har du verkligen mage till att missa det..?

Hej för nu, igen.

Jag vände uppochner på halva min omgivning för att kunna spendera ett enda roligt dygn med mina bästa vänner i Dalarna. Jag fick Jon till att kunna hämta oss i Stockholm och köra oss upp till Olsbenning, jag bytte arbetspass för två dagar och jag gav bort två konsertbiljetter. Allt det är egentligen skit samma. Men att inte ens få ett besked om att det inte blir av, det känns sjukt trist.

På riktigt så är jag inte långsur. Jag har svårt för det där. Så istället köpte jag två nya konsertbiljetter och packade min väska för kryssning med släkten.

När man inte lägger sig för att försöka sova så slipper man åtminstone ligga-och-försöka-sova-ångesten. SKÖNT!

Hej för nu.

Det har spöregnat oavbrutet i ett halvt dygn. Tydlig symbolik där.

Jag kan inte sova. Är trött på att vara fylld med ångest upp till hakan, och att jag är trött på det beror nog mest på att jag inte vet vart den kommer ifrån.

Jag har börjat skriva på typ fyra sms men inte skickat något av dem. Vad är dealen med det liksom?

Somnar jag inatt så kommer hela morgondagen bli misslyckad. Så jag är vaken istället.

Mm, hej.

Somliga kvällar går jag och diktar ihop hela inlägg i huvudet när jag är på väg hem från jobbet. När jag sedan kommer hem glömmer jag bort att skriva ner det, eller så är jag bara på tok för trött. Igår sov jag till halv fem på eftermiddagen, var helt slut i både kropp och själ. Ringde till jobbet för att be om ursäkt och säga att jag skulle komma så fort som möjligt. Samtalet resulterade i ett sjukt ovärt och omoget tjafs. Jag sa att jag skulle säga upp mig.

För tillfället sitter jag på en buss som går till Borlänge. Ska umgås med min familj (och kanske Jon lite också) i ett par dagar. Skulle egentligen jobba på lördag 11.30, men igår beslöt jag mig för att skita i det. Så jag ringde och sa att jag kommer på måndag istället. Det är lurigt vilken respekt man får när man låter förbannad. Jag saknar mamma, pappa, Stini och Trolla. Jag börjar alltid sakna Trolla först, vilket kanske känns lite otacksamt.. men saknaden till de övriga familjemedlemmarna hinner alltid ikapp sakta men säkert.

Stugan i Dalarna är en fristad, och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka. Madde vet vad jag menar.. vi pratade om det en gång för länge sedan. Btw, kräftskiva i Maddes Dalis låter sjukt nice. Jag är taggad, är inte ni?

Det är egentligen en riktigt tråkig dag att åka buss på. Solen steker och jag skulle tippa på att temperaturen ligger på drygt 25° i skuggan. Jag ser höbalar, lövskogar, viltstängsel, besinmackar, avfarter, påfarter, infarter, uppfarter, fotbollsplaner, industrier, radhus och husvagnar vina förbi genom fönstret.. och jag njuter.

Jag är sådär fundersam fast inte jobbigt fundersam, och ångesten släpper mer och mer för varje kilometer som jag lämnar bakom mig.

Jag hade helt glömt bort Stephen Lynch. Lurigt.

Hur som helst så är det SL för fullt och packning som fan nu!

I’m off va! Hej.

Om en månad eller två kommer jag att skriva något i stil med "och vart fan tog den här sommaren vägen..!?", bara så att ni vet.

Jag jobbar som ett as, och när jag inte gör det så har jag nio måsten som ska tas itu med. Hinner inte ens med varken frustration eller reaktion överhuvudtaget. Mina kommande två veckor: jobb en dag till - Karlshamn i tre dagar - jobb i tre dagar - Dalarna i tre dagar - jobb i fyra dagar. Skönt att jag inte är stressad iaf. Den enda bra grejen som kommer ur det är att jag slipper stanna upp och tänka efter. Ett tecken på sjukt stabil hälsa!

Jag hade f.ö. en oerhört trevlig helg. Jon får mig att känna mig lugn och trygg, och det är det inte många som lyckas med.

Egentligen borde jag tvätta kläder och börja packa, men jag skjuter upp det en liten liten stund till. Jag vet att jag ändå kommer vara uppe imorgon natt och fixa det sista. Känns lurigt att vara myndig i Karlshamn. Man har alltid haft innetider och regler förut. Vi kanske börjar bli för gamla för det här, hurrni(?). Well well, det ska trots allt bli roligt. Karlshamn är så galet äkta samban.

Nu ska jag bränna ner bilder på skivor. Hej!

För det första så kom Long beach nu, underbar grej liksom.

För det andra så är det här ingen blogg för folk som inte känner mig. Jag vill ge människor som inte täffar mig alltför ofta en uppdatering på vad som händer i mitt liv. Men jag har alltid haft svårt för att vara konkret, så det får ni leva med. Emma är den som är bäst på stt läsa mig. Emma, jag vet att du läser mellan raderna när jag skriver, och när det är något du verkligen inte förstår så frågar du. Emma är bäst, var som henne.. ok? Hej va.

Andra året på gymnasiet lärde jag mig att man aldrig får använda punkt i slutet av en rubrik. Det är svårt att vänja sig av med.

En vitryss sa idag att svenska språket låter fint. Man känner sig faktiskt stolt när man hör sådant. Jag tror att vi svenskar känner oss allmänt stolta över vårt land. Eller vad säger ni? Jag menar, vad har vi egentligen att skämmas över? Det skulle möjligen vara vår finkänslighet. Det här med att sitta för nära någon på busshållplatsen och dyl.

Jon är en bra man med ett bra namn. Jag är trött på folk med för vanliga namn. Iofs, om det bara hade att göra med namnet skulle jag kunna ta folk på kursen.. med namn som Igor, Jürgen eller Michal. Anyways.. det här jobbet är en bra grej. Jag lär mig att fota på order, trots att de kanske inte vågar vara så dominanta som de borde. Jag är trots allt där för att dokumentera.

Slutligen, "Petra"… vem är du?

Jag träffade Schnucki a.k.a. Victor ikväll. Han har mognat och skulle kunna vara en av mina bästa vänner. Men tack vare mig själv så kommer det att ta lång tid. Well well.. kram på alla bra människor i världen (Glenn, våga inte ens fundera på om du är inkluderad). Tack för mig, jag älskar er va.

Jon, kom hit..

Nu har klockan slagit första juli, och därmed är sista juni över. Jag hade kunnat satsa mina 10 000 på att jag inte skulle få tillbaka pengarna innan månaden var slut. Helt sjukt hur förutsägbara elaka människor är. Hur som helst… vad mer kan man begära liksom?

Jag funderar på om jag vågar ringa och väcka Jon eller inte. Iofs så blir det i så fall typ tredje natten i rad. Var går gränsen mellan gullig och irriterande? Jag hade dock behövt en kram nu… eller kanske egentligen hela dagen. Mina demoner har verkligen varit olidliga de senaste 14 timmarna.

Den här kvällen har spenderats med Emma. Det var verkligen på tiden att vi umgicks på tu man hand. Ibland är det så sjukt skönt att bara få skratta massa gånger på rad. Tråkigt att Emmas Oliver försvinner i ett halvår dock. Till och med jag kommer att sakna honom. Jag lider med dig Emma, men glöm inte bort oss som finns kvar va. Vi försvinner aldrig på riktigt.

Jag jobbar heltid med att försöka vara en bättre människa, men det är svårt att älska världen när man trycks ner av allt hat som man bär på inombords.