Canaroli - Fast tvärtom

Jag har sovit dåligt den senaste veckan. Vet inte varför, men jag kommer bara inte till ro. Dagarna har varit till toppen fyllda med jobb, träning och diverse andra måsten. Det är mycket som ska styras upp den här veckan. Saker har liksom helt plötsligt hamnat på hög. Jag och pappa (lite jag och mycket pappa) har meckat med min bil ikväll. Som vanligt så blir det alltid fyra timmar istället för en timme som det var tänkt från början. Pappa ska alltid vara så fruktansvärt grundlig i alla sina pyssel. Jag bytte till vinterdäck iaf, för det är typ det enda jag kan göra själv. Efter att ha svarat på mail, planerat in saker i almanackan och kollat Facebook så tänkte jag gå och sova. Men icke! Kom på att reseräkningen för oktober ska vara inne hos SSF imorgon.. så den måste göras innan jag somnar inatt. Är sinnessjukt trött, både fysiskt och mentalt. Nåväl, nu är det iaf bara två dagar kvar till helgen.

Vad står det i matchen, förresten..?

Jag har tänkt uppdatera min status på Facebook typ fem gånger, men vad jag än skriver känns dumt. Ibland är det sådär. Slutar alltid med att man inte skriver något alls. Brukar även förekomma när man ska skicka sms. Man börjar formulera något, men raderar och börjar om. Man gör detta tre-fyra gånger tills man till slut ger upp och struntar i det.

Jag är tydligen allergisk mot ansiktsfärg. Märkte i morse när jag vaknade (ok, klockan var fyra på eftermiddagen) att jag hade två röda märken på vardera kind. Huden är varm, röd och kliar = klassiska symptom av allergi. I would know!

Helgen var bra. Eller, den började bra.. därefter har jag mest sovit och varit trött. Helt sjukt vad gammal man känner sig. Mina vänner och jag har konstaterat det alltför många gånger. Man orkar inte en fredag + lördag längre. Efter fredagen vill man bara ta det jättelugnt och ladda om batterierna (avskyr det uttrycket, för vuxet) för kommande vecka.

Det är söndag, med allt vad det innebär. Söndagsångesten hälsar på av ren slentrian. Har liksom inget att må illa av, men kroppen och huvudet gör det nog av vana. Söndag = ångest och sömnlöshet. Måste reflektera över veckan som gått, planera veckan som kommer. Någonstans tror jag att jag är vaken så länge som möjligt för att få ut det mesta av helgen och undvika måndagen. Måndagar brukar inte heller vara den roligaste dagen på veckan. Gah.. tid betyder egentligen ingenting. Timmar, dagar, veckor. Allt är påhittat och anpassat av oss människor. Man borde inte haka upp sig för mycket på det.

Jag sysselsätter mig med The Office och gör allt för att stoppa tiden.

Ok, mer optimism den här gången.

Dagen har varit lång. Har fixat en hel del, jobbat lite och nästan packat klart. Eller, åtminstone lagt fram nästan allt jag ska ha med. Imorgon bär det av till Hbg och det ska bli trevligt. Många minnen och en komplex relation med en gammal vän. Resan känns välbehövlig. Skönt att få komma bort, vem tycker inte det? En liten paus i vardagstristessen. Trots att man tycker att vardagen rullar på bra så är det aldrig fel med att komma iväg ett tag. Vet inte riktigt vad jag mer har att säga.

So long!

Idag är en sådan där dag då man inte vill gå upp, och när dagen börjar lida mot sitt slut vill man bara somna så fort som möjligt.

Ännu en mobiltelefon försvann spårlöst i helgen. Blir så fruktansvärt trött på mig själv. Allt börjar gå bra och jag gillar ju t.o.m. mig själv ibland. Nu hatar jag mitt jag, mitt liv och alla mina dåliga egenskaper. Trodde jag hade vuxit upp och slutat tappa bort saker. Skenet bedrar. Att slarva bort viktiga grejer är verkligen den största ångestkällan. Finns inte ord för hur dåligt det får mig att må. Det påminner om allt dåligt jag gjort i mitt liv, vilken dålig människa jag kan vara.. och jag orkar inte fundera på det mer. Men likt förbannat så kommer jag inte ifrån det. Jag är bara sjukt besviken på mig själv. Om man har någon annan att vara arg på så är det lättare att må dåligt. Jag har bara mig själv, som alltid. Just för tillfället känns allt verkligen skit. Det låter kanske patetiskt att må såhär dåligt över en mobil, men för mig symboliserar det så mycket mer.. och det suger. Antar att det blir bättre om ett par dagar. BLICKA FRAMÅT FÖR FAN!!!!!!>

<hxcAUDID6HAÖLXMI8QW<Zlvhjdsaipfa

Nu ska jag försöka sova bort ett par år av mitt liv.

Gårdagen flög verkligen förbi! Efter 40 mil, en god middag, givande samtal och en hel hög med asgarv.. kände jag mig nöjd med livet. Jag har världens bästa brudar, så är det.

Idag är det helg, men det känns inte lika speciellt som vanligt. Det är dock fortfarande veckans vakuum. Jag släpper ansvar och plikter och lever lite extra. Men utan att ha slitit en hel vecka så är inte helgen fullt så efterlängtad. Jag försöker njuta av mina lediga vardagar också.

Efter två telefonsamtal med en kollega har jag jobb från 24 november fram till jul. Det känns bra. Jag tvekade efter första samtalet, men nu förstår jag inte riktigt varför. Jobb är jobb, och jobb genererar cash. Inte minst sysselsatta dagar. Det kommer att bli hårt jobbande, men jag tror det blir värt det. Jobb är alltid värt det i slutändan, när lönen kommer. Så känner nog alla. Jag har flera veckor på mig att flänga runt och roa mig.

På tal om att flänga runt så har jag just bokat flyg till Helsingborg. Torsdag nästa vecka till tisdagen därpå. Planerar att umgås med Kristoffer i Hbg, sedan en sväng till Nicholas i Lund och ev. besöka Vera i Lödde för en fika eller så. Det känns bra.

Gud, vad allt känns bra hela tiden?

Det är måndag men det känns som söndag, vilket inte är en vanlig grej.

Söndagen kändes som en lördag, vilket var en väldigt bra grej.

Jag gjorde sista jobbet för SSF i fredags. Blandade känslor, både skönt och vemodigt. Den här tiden har varit väldigt givande. Jag har fått andra perspektiv på saker och utvecklats i mig själv. Känner mig mer tillfreds med livet än jag gjort på många år. Framtiden ser lovande ut, det enda jag oroar mig lite för är nutiden. Jag har drygt två månaders vakuum framför mig. Inget inplanerat jobb, inget plugg. Måste sysselsätta mig. Men, det löser sig.

Efter det här vet jag inte vad jag ska skriva. Allt som kommer upp i huvudet känns fel och jag kan inte formulera mig. Det är nog lättare att skriva från hjärtat när man är missnöjd. Så jag slutar här. Punkt.

Jag gillar LW’s nya singel. Den gör man glad. Känns väldigt mycket höst-pepp.

Jag börjar gilla den här hösten. Det är en konstig grej, då jag alltid på hösten brukar drabbas av deppighet. Jag tycker om att det blir kallare, jag ser ganska hoppfullt på framtiden och den där stressen över att man måste bli vuxen som infann sig efter studenten börjar avta. Jag har insett att 20 inte är någon ålder. Mitt liv har varit ganska långt och det kommer bli typ tre gånger så långt till, om jag har turen på min sida. Försöker tänka att framtiden är full av möjligheter, och inte en massa hinder. (Jag har börjat tala i klyschor.. jättemycket?) Jag ägnade flera år till att försöka bevisa för alla, inkl mig själv, att jag var annorlunda. Nu gör jag allt för att vara så normal och stereotyp som möjligt. Kanske känner många andra så också? Vad vet jag. Ett steg framåt i mognaden tror jag.

Att träffa alla dessa ungdomar (jag låter som att jag tror att jag är gammal, jag vet), och då främst högstadieeleverna har givit mig ett lite annat perspektiv på min egen tonårstid. Istället för att ångra mina misstag och mitt beteende när jag var yngre, är jag glad att jag en gång också hade den där naiva inställningen till livet. Man förstod inte hur stor och allvarlig världen faktiskt är. Jag såg mitt liv som ett solsystem, där alla planeter kretsade kring mig. Mig, mig MIG! Där minsta lilla småsak kunde vara så oerhört viktig. Såhär i efterhand förstår man att det egentligen inte spelade någon som helst jävla roll. Kan ta som exempel alla dessa brudar (läs: de översminkade, kaxiga men samtidigt så osäkra tjejerna) som "bara DÖR om jag måste ha min dåliga sida mot kameran". Jag skulle då vilja ta fram grafer och PowerPoint-presentationer som beskriver hur oviktigt det är i det stora hela och hur ingen av dem är unika.. men istället ler jag och bara är tyst, låter dem vara naiva ett tag till. Kanske framförallt för att jag vet att de aldrig skulle fatta vad jag menar på allvar. Jag förstod inte alls på den tiden, trots att folk försökte förklara.. folk som jag då såg som vuxna. Det blir alltid lite förvirrade förklaringar såhär när man bara skriver det som faller en in. Nåväl. Blir dock lite orolig för om jag själv skaffar barn någon gång, att jag ska vara för ärlig och hård mot dem när det gäller det här med verkligheten.. och göra dem depremerade.

Sitter på jobbet och har lunch för tillfället. Kan dock inte äta, mår illa som ett as. Håller på att bli sjuk igen. Symptomen är samma som för några veckor sedan; huvudvärk, snor, öronlock, öm i hela kroppen och kallsvett. Usch! Jag pallar verkligen inte. Har varken tid, ork eller lust med ännu en influensa! Har velat lite gällande huruvida jag ska ringa och sjukanmäla mig inför morgondagen eller inte.. men nu har jag bestämt mig för att göra det. Min kropp kommer inte överleva annars.

Fast jag är glad iaf. Hej hå!

Just idag är jag stark!

Gårdagen sög ganska hårt. Jag började morgonen med försenade klasser, katastrof med dator och griniga barn. När jag kom hem var jag så trött att jag bara ville spy. Gick ut och sprang av mig frustrationen istället. På kvällen fick jag sjuk ångest inför nästa veckas jobb, ute i Skärgården på andra sidan stan.. rättare sagt nästan nere vid Nynäshamn. Var så förundrar och förbannad över att just jag fått de jobben. Finns massa kollegor som bor söder om stan, t.o.m. en eller flera i just Nynäs. Hur som helst så kunde jag inte sova, trots den fysiska utmattningen. Jag gick till slut ner och la mig hos Trolla och somnade.

Imorse vaknade jag trött, men ändå uppåt. Dagen började bra, utan stress. Var på skolan halv åtta. Riktigt skönt att kunna ta tid på sig och förbereda och kolla så att allt står rätt till med utrustningen etc. Första klassen kom in och betedde sig som små lamm. Jag tänkte att det definitivt inte skulle kunna fortsätta såhär bra resten av dagen, så jag tonade ner mina förhoppningar. Nu har jag lunch och dagen har rullat på som i en dröm. En skolfotografs dröm åtminstone. Har nu en enda klass kvar, därefter lite personal-porträtt, sedan är det bara att rigga ner och åka hem. Nice! Jag har även slutat gräma mig över nästa vecka. Jag måste ju göra det, bara att bita ihop.

Helgen bjuder bland annat på trevligt umgänge med brudar i Uppsala. Ser verkligen fram emot att få se hur de bor, alla tre! Snart ska jag njuta. Men först ska jag ta mig an 1B.

Hej!

Just idag är jag fruktansvärt trött på barn i alla dess färger och former. Eller, igår var jag nog ännu mer trött. Idag började min dag bättre än igår. När jag kom hem (till hotellet) igår, efter en storslagen shopping i Norrtälje (köpte en t-shirt och ett armband.. väldigt misslyckat), åt jag middag och kollade sedan på både Du är vad du äter och Lyxfällan. Efteråt kände jag att det var helt ovärt och att jag hade fått ut mycket mer av att ha sovit istället. Efter det somnade jag hur som helst som en stock.

Imorse snoozade jag säkert sju gånger, sedan ringde mamma och väckte mig på riktigt. Tur att jag har mina föräldrar! De är faktiskt lite bäst. När jag kom hit imorse kl 08.10, med fotostart kl 08.30, inser jag att någon har varit i gympahallen under kvällen igår och flyttat alla mina grejer. Som tur var fanns allt kvar, men hela både min grupp och porträttrigg stod inknölat i ett hörn av lokalen. Slänger av mig grejer och börjar ställa tillbaka och mäta om ljus etc. (Tack tack tack till mig själv för att jag hade tejpat upp markeringar dagen innan! Annars hade jag varit död.) Jag lyckades vara klar till klockan halv nio, då kommer 62 ungar in och ska bli porträtt-fotade. Det gick helt ok, ganska snabbt faktiskt. Efter det har dagen rullat på och blivit lunch.

Om en kvart kommer Friends för ett gruppfoto, sedan sista klassen för idag och därefter har jag bara ett personal foto kvar. HELG! Ska dock åka 1,5 timmas resa hem och sedan vara i Sthlm för en middag med jobbet kl 18.00.. så det blir till att fortsätta stressa.

Igår kväll skrev jag i ett formulär om att önska en låt i Morgonpasset i P3, och imorse ringde de tillbaka och frågade om det går bra att de ringer mig i direktsänding på tisdag. Fan vad cool jag är! De som lyssnar då får se vilken låt jag önskar. Tisdag morgon kl 06.50 i P3.

Tune in, turn it on and freak out.

Bestämde mig förut för att inte skriva ett nytt inlägg förrän jag hade snyggat till layouten. Råkade radera all css jag hade gjort och återställa till en ful standard-layout. Nåväl, förändring är väl aldrig fel egentligen.

Måste bara få ur mig lite saker. Inget specifikt, men ni vet ibland när man inte har skrivit på länge och bara behöver ventilera. Plus att man får mycket tid över till att tänka när man lever ensam på ett hotellrum i en vecka. Nu är jag visserligen bara inne på andra dagen, men ändå. Efter tre veckor av skolfotografering så har jag både skrattat och gråtit, svettats och blödit. Bokstavligt talat! Jag har skrattat åt Djurens konung, gråtit av 8B, svettats från nio till fem och skurit mig i fingrarna på utrustningen. Efter första arbetsveckan var jag lika slut som man är efter en festivalvistelse. Eleverna på den här skolan är dock väldigt lugna och mestadels trevliga, vilket är ganska ovanligt. Beror nog på att det är en så liten skola, och en liten by. Det underlättar väldigt mycket!

I helgen fyllde jag 20 år. Det var en bra födelsedag! På riktigt så har jag väldigt fina vänner. God mat, trevligt skitsnack och glada leenden. Kan inte bli bättre. Hoppas att inte alla har försvunnit till nästa födelsedag, eller att de som har försvunnit åtminstone kommer tillbaka för att leka kalas.

För tillfället har jag lunch som jag spenderar i klassrummet där jag satt upp min lilla studio. Lyssnar på Christer i P3, förbereder inför kommande klasser, funderar.

Brudarna har bytt Sigtuna mot Uppsala och bor numera där. Jag ska hälsa på snart, kanske nästa vecka.

Dags att fota! Hej.