Canaroli - Fast tvärtom

Jag gillar LW’s nya singel. Den gör man glad. Känns väldigt mycket höst-pepp.

Jag börjar gilla den här hösten. Det är en konstig grej, då jag alltid på hösten brukar drabbas av deppighet. Jag tycker om att det blir kallare, jag ser ganska hoppfullt på framtiden och den där stressen över att man måste bli vuxen som infann sig efter studenten börjar avta. Jag har insett att 20 inte är någon ålder. Mitt liv har varit ganska långt och det kommer bli typ tre gånger så långt till, om jag har turen på min sida. Försöker tänka att framtiden är full av möjligheter, och inte en massa hinder. (Jag har börjat tala i klyschor.. jättemycket?) Jag ägnade flera år till att försöka bevisa för alla, inkl mig själv, att jag var annorlunda. Nu gör jag allt för att vara så normal och stereotyp som möjligt. Kanske känner många andra så också? Vad vet jag. Ett steg framåt i mognaden tror jag.

Att träffa alla dessa ungdomar (jag låter som att jag tror att jag är gammal, jag vet), och då främst högstadieeleverna har givit mig ett lite annat perspektiv på min egen tonårstid. Istället för att ångra mina misstag och mitt beteende när jag var yngre, är jag glad att jag en gång också hade den där naiva inställningen till livet. Man förstod inte hur stor och allvarlig världen faktiskt är. Jag såg mitt liv som ett solsystem, där alla planeter kretsade kring mig. Mig, mig MIG! Där minsta lilla småsak kunde vara så oerhört viktig. Såhär i efterhand förstår man att det egentligen inte spelade någon som helst jävla roll. Kan ta som exempel alla dessa brudar (läs: de översminkade, kaxiga men samtidigt så osäkra tjejerna) som "bara DÖR om jag måste ha min dåliga sida mot kameran". Jag skulle då vilja ta fram grafer och PowerPoint-presentationer som beskriver hur oviktigt det är i det stora hela och hur ingen av dem är unika.. men istället ler jag och bara är tyst, låter dem vara naiva ett tag till. Kanske framförallt för att jag vet att de aldrig skulle fatta vad jag menar på allvar. Jag förstod inte alls på den tiden, trots att folk försökte förklara.. folk som jag då såg som vuxna. Det blir alltid lite förvirrade förklaringar såhär när man bara skriver det som faller en in. Nåväl. Blir dock lite orolig för om jag själv skaffar barn någon gång, att jag ska vara för ärlig och hård mot dem när det gäller det här med verkligheten.. och göra dem depremerade.

Sitter på jobbet och har lunch för tillfället. Kan dock inte äta, mår illa som ett as. Håller på att bli sjuk igen. Symptomen är samma som för några veckor sedan; huvudvärk, snor, öronlock, öm i hela kroppen och kallsvett. Usch! Jag pallar verkligen inte. Har varken tid, ork eller lust med ännu en influensa! Har velat lite gällande huruvida jag ska ringa och sjukanmäla mig inför morgondagen eller inte.. men nu har jag bestämt mig för att göra det. Min kropp kommer inte överleva annars.

Fast jag är glad iaf. Hej hå!